Att använda film och skönlitteratur i historieundervisningen

För eleverna i min 9:a verkade det som om vi äntligen hade kommit till höjdpunkten i högstadiets – ja, kanske hela grundskolans – historieundervisningen: andra världskriget! Detta verkade vara den epok som många hade sett fram emot att få fördjupa sig i. Jag beslutade mig för att försöka mig på något nytt: att introducera film som en metod att öka förståelsen för hur ”vanliga” människor drogs med av nazismen, men också att det faktiskt fanns ett aktivt motstånd mot nazisterna. Dessutom skulle varje elev läsa en skönlitterär bok vars handling ägde rum under – eller i en av böckerna strax efter – andra världskriget.

Vi började ett par veckor innan vi satte igång med arbetsområdet med att se ”dramadokumentären” ”Hitler – the Rise of Evil”. Detta är en spelfilm som dock försöker vara så historiskt korrekt som möjligt. Den börjar i Hitlers barndom och följer honom sedan genom första världskriget till ölhallarna i Munchen, där han började tala, och därifrån steg för steg till hans maktövertagande och så småningom hans självmord i Berlinbunkern.

Att detta var en uppskattad film blev snart mycket tydligt, eftersom eleverna i början av varje SO-lektion ivrigt frågade om de skulle få se fortsättningen. Trots att filmen är tre timmar upplevdes den inte som lång, utan eleverna satt tysta och uppmärksamma genom visningen, som tog flera lektioner i anspråk. Den efterföljande diskussionen blev också livlig.

Det kändes nu som om eleverna hade ”en grund att stå på” i och med att vi dels innan hade gått igenom mellankrigstiden och förhållandena i Tyskland som beredde vägen för att en person som Hitler till sist kunde styra Tyskland med järnhand, och att de dels hade sett filmen.

Sedvanlig undervisning tog sedan vid: läroboken ”Levande historia 9” med frågor och diskussioner kring de olika avsnitten i boken.

Två filmer återstod att visa i detta upplägg: spelfilmen ”Dresden” och ”dramadokumentären” ”Sophie Scholl” – också den en spelfilm med stor historisk autencitet. ”Dresden” handlar om en tysk familj några dagar under andra världskriget. Fadern i familjen är läkare och chef för ett sjukhus dit det kommer många sårade soldater, och en av de tre döttrarna i familjen, en ung kvinna i 20-årsåldern, är sjuksköterska på samma sjukhus.

En dag smyger sig en sårad engelsk soldat, som har räddat sig med fallskärm ur sitt brinnande plan, in på sjukhuset. Soldaten och den unga sjuksköterskan möts, och hon försöker rädda honom från att bli upptäckt. Filmen är spännande, och den ställer också frågan: hur långt är det moraliskt försvarbart för ett familjeöverhuvud att gå för att rädda sin familj? Det visar sig att den unga sjuksköterskans far, läkaren, säljer morfin som ska användas till de sårade soldaterna, för att kunna föra sin familj i säkerhet till Schweiz när ryssarna närmar sig.

Att alla tyskar inte var nazister blev tydligt för eleverna när de såg den här filmen. Att det faktiskt också fanns ett aktivt motstånd mot nazismen var kanske en överraskning för många av eleverna när vi sedan såg ”Sophie Scholl”, som berättar om syskonen Sophie och Hans Scholl och deras kamrat Christoph Probst i motståndsrörelsen Vita Rosen. Filmen följer dem under deras sista dagar i livet och slutar med deras avrättning, som man dock inte får se i bild. Man hör bara när bilan i giljotinen faller.

Det här är en oerhört stark och drabbande film, och eleverna var märkbart tagna efter slutscenen. Genom den här filmen fick de helt klart en mycket tydligare bild inte bara av angiveriet i nazityskland, utan också av Gestapos obönhörliga förhörsmetoder och av det genomruttna rättssystemet. De tre ungdomarna fick inte någon möjlighet att försvara sig och avrättades samma dag som domen föll. Den lagstadgade 90-dagarsrespiten mellan domens avkunnande och dödsstraffets verkställande åsidosattes helt.

Eleverna läste sedan några olika böcker, bl.a. Vibeke Olssons ”Ulrike och kriget”, Hedi Frieds ”Skärvor av ett liv”, ”Anne Franks dagbok” och Michelle Magorians ”God natt, mister Tom”. De lämnade sedan in recensioner av böckerna och arbetsområdet avslutades med en skrivuppgift med titeln ”Att vara femton år 1946”. Här skulle eleverna leva sig in i hur det kunde vara att ha varit med om någon av atombomberna i Japan, vid attacken i Pearl Harbour, under Blitzen i England eller kanske ett medlemsmöte inom Hitlerjugend. De flesta av eleverna visade stor inlevelse i uppgiften.

Lite senare fick eleverna besvara en enkät om arbetssätten under detta arbetsområde. Här är ett axplock av kommentarerna kring ”se på film och läsa bok med anknytning till andra världskriget”:

”Att se på film är ett jättebra sätt att förstå hur olika människor hade det under andra världskriget.” (flicka)

”En del detaljer i boken var riktigt läskiga, som när lägervakten dränkte det nyfödda barnet. Det blev ännu läskigare eftersom man visste att det hade hänt på riktigt.” (flicka)

”Filmen om Hitler var intressant. Bra att man fick följa Hitler under större delen av hans liv. Det blev lättare att fatta varför Hitler fick så många anhängare.” (pojke)

”Jag drömde mardrömmar om nazismen och avrättningar efter att ha sett filmen om Sophie Scholl.” (flicka)

 Intresset för att studera andra världskriget var som sagt stort i min 9:a. De andra tre 9:orna bloggade om sina fiktiva upplevelser under kriget. Jag tror att eleverna i min klass fick lika stor förståelse för olika livsöden under andra världskriget genom att se på film och läsa varsin skönlitterär bok som bloggarna fick genom att blogga.

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s