Dataspelet Global conflicts Palestine

I våras fick några pojkar i år 9 prova spelet Palestine i serien Global conflicts konstruerat av Serious games och distribuerat av Bonniers. Spelat är utvecklat speciellt för undervisning. Vad tyckte de då? Hur många SO-böcker fick spelet? Läs deras insiktsfulla recension innan ni ger er ut och köper in spelet.

”Palestine” är ett spel som går ut på att man är en journalist och ska skriva en artikel till en av tre olika tidningar, från de citat som du har samlat under ett uppdrag. Tidningarna har olika åsikter om konflikten i samhället och man måste anpassa texten till det.

När man har fått sitt uppdrag ska man åka och intervjua, för att kunna skriva måste man samla citat av värde. Spelet är uppbyggt av att man ska ta sig igenom dialoger och konversationer. Man ska vinna förtroende och skapa allianser. Det svåra är att pressa den intervjuade för att få information utan att förolämpa och undvika konflikter.

Spelet är grundat i lärosyfte, att spelaren ska få inblick i Palestina- Israelkonflikten. Hur människorna på de olika sidorna påverkas av politiken och styret. Genom att spela detta spel ska man alltså få träffa olika människor som har olika ställningar i samhället och på så sätt få lärdom hur det ser ut.

 Spelet har en bra ide som ett inlärningssyfte. Genom att bli en journalist och som kan gå runt i Palestina så blir man mer involverad i inlärningen. Istället för att skriva en plansch eller en Power Point där man på ett enkelt sätt kan kopiera text från Internet. Istället för att göra ett arbete så lär man sig kontinuerligt medan man spelar.

Men vi tycker att spelet i sig själv är dåligt gjord. Grafiken var grumlig, människorna i spelet såg inte realistiska ut. Det var tråkigt ljud och variationen av spelsätt och utföranden var liten vilket gjorde att man lätt tröttnade på det.

 Allt som allt tycker vi att iden med ett spel är en bra ide. Men Palestine är inte tillräckligt bra utvecklat så idén om att man ska lära sig något genom spel, fungerar inte i det här fallet. Spelet får två ”So Böcker” av fem.

Annonser

Känslor och fakta – en elev skriver om inlevelse på bloggen

När jag fick veta att vi skulle få i uppgift att se på den franska revolutionen genom en människa som levde under den tidens ögon och skriva en dagbok om vad vi upplevde hade jag ingen aning om hur mycket problem jag skulle få med arbetet. Jag har alltid tyckt om att skriva och trodde att det bara skulle bli roligt, rentav enkelt, att skriva en personbeskrivning samt tre inlägg. Jag satsade genast på att jag skulle göra många fler än så, och i mina tankar var det som att en hel roman började ta form.

Sedan satte jag mig för att skriva. Det var då svårigheterna började. Jag gjorde ett första utkast men insåg att jag inte kunde väva in känslor i historien på ett bra sätt. När jag skriver försöker jag alltid att identifiera mig själv med det jag skriver om, men det gick helt enkelt inte med franska revolutionen. Känslor är lättare att relatera till än fakta, i alla fall för mig, och när mitt första inlägg var klart behövde jag inte läsa igenom mer än hälften för att inse att det jag skrivit var uselt och utan att tveka raderade jag hela texten.

De färdiga inläggen skulle läggas upp på vår blogg så att alla skulle kunna läsa och ge kommentarer. Det positiva med det är att pressen ökar från början – man vill göra texter som andra vill läsa och ge feedback till. Problemet är att om man som jag hamnar efter ser man inte pressen på ett konstruktivt sätt utan slutar faktiskt bry sig. Medan jag sackade efter mer och mer med mina texter började mina klasskompisars inlägg läggas upp, ett efter ett, i rasande fart, och för varje lektion utan varken idéer eller skrivande tappade jag till lusten alltmer.

Till slut insåg jag att jag bara hade en dag kvar tills de tre texterna skulle vara inlämnade. Jag hade gjort en halvbra personbeskrivning men inte ett enda inlägg var klart. Efter ett samtal med min lärare Cecilia och många timmar framför datorn lyckades jag till slut få ihop tre texter trots allt.

 Även om jag hade väldigt svårt för uppgiften tycker jag absolut inte att man ska lägga ner alla liknande projekt. Man får inte glömma bort den kreativa delen, att skriva och använda sin fantasi, det är minst lika viktigt som att lära sig fakta, och att koppla ihop dessa två är faktiskt en väldigt bra idé. Dock tror jag inte att jag är en första, eller den sista, som har haft eller kommer få problem med att fläta ihop fakta med känslor. Kanske borde man därför erbjuda ett alternativ till elever som jag, till exempel kan man eventuellt byta ut känslor och fantasi mot åsikter? Kanske kan man göra lite av båda? Trots allt lärde jag mig mycket, både när det gäller skrivandet och om mig själv genom projektet, något jag kan använda mig av i framtiden, och det skulle jag inte vilja vara utan.

Läs Henriette Robinards historia

På villovägar i kärleksträsket – en elev reflekterar

Att skriva om en historisk berättelse ur en deltagares perspektiv är inte alltid det lättaste. Det fick jag reda på då hela klassen skulle skriva blogginlägg om den franska revolutionen ur en medverkandes perspektiv. Poängen med det hela var att vi skulle förstå, förbättra och visa upp våra kunskaper om revolutionen. För att kunna förmedla detta på ett elegant och smidigt sätt är det en fördel om personen man skriver om är någonstans nära händelsernas centrum. Det hade varit bra om jag tänkt på det innan jag började skriva min historia.

Som sagt var temat franska revolutionen och målet var minst tre blogginlägg skrivna ur vår persons perspektiv. Vi fick ett varsitt franskt namn och uppmanades att använda vår fantasi och kunskap inom området för att skapa en så trovärdig bild som möjligt om ett av Europas viktigaste slag för jämlikhet. Hela klassen vimlade såklart av intressanta idéer, både bra och dåliga.

Själv målade jag genast upp en bild av hur min karaktär, Marie Thérèse de Coubertin, skulle se ut och vilken personlighet hon skulle ha. Jag tyckte att jag hade allt klart för mig, där jag satt i klassrummet, och hade inte en tanke på att min flicka var flera mil från Bastiljen.

Jag måste skylla på tillfälligt storhetsvansinne. Under den korta tid innan jag faktiskt började skriva trodde jag att jag var tillräckligt begåvad för att klara av att vända på steken, så att säga. Tyvärr var detta inte fallet. Så fort jag började skriva skenade sinnet iväg mot storslagna baler och ridturer in i solnedgången. Jag lyckades undvika de värsta klichéerna men efter tre inlägg var jag hopplöst långt ifrån revolutionens hårda verklighet. Jag försökte desperat styra handlingen åt det hållet, men mina tankar höll mig med obönhörlig styrka raka spåret mot IG i SO

När jag nu tänker tillbaka på det försökte jag gång på gång skjuta upp korrigeringen av handlingen. Jag tror faktiskt att jag blev lite beroende av historien. Den blev mer fängslande än jag anat och jag ville ha mer. När man läser en bok finns det alltid vissa saker man inte kan tänka sig att huvudpersonen skulle göra, Harry Potter skulle aldrig säga ”Jag orkar inte mer, du vinner.” till Voldemort. När jag tillslut kom på att det var jag som bestämde visste jag att det fanns vissa saker som jag aldrig skulle kunna skriva. Beklagligt nog var många av dessa saker händelser som ledde mot revolutionen och bort från den avlägsna landsbygden

.Till mitt försvar försökte jag göra det bästa av situationen och vävde in mer och mer om uppror, när det passade sig. Men sanningsenligt så trodde jag inte att adelsflickan Marie Thérèse de Coubertin skulle tänka mer på det avlägsna Paris än hon skulle göra på sin förbluffande och stiliga make. Läs min historia och tänk dig in i hennes perspektiv. Även fast hon hade medlidande för fattiga bönder var hennes värld hopplöst liten. Det enda som skulle få henne engagerad i revolutionen var om hon blev inkastad mitt i den, och att hon själv skulle söka upp den var helt ur frågan. Det fick bli så att den hittade henne, men det var försent, då var redan allt det roliga över.

Betygen för området hade i princip satts och alla var klara utom jag.
Efter flera veckor av desperata, men ack så hopplösa, försök att rädda min tveksamma skildring av den franska revolutionen har jag bara tre saker att säga: Bli inte för imponerad av karaktärerna (de är faktiskt dina egna). Du ska redan i början av historien vara nära händelsernas centrum, action från första minut. Och så måste du bokstavligen pressa in fakta om revolutionen. Det finns inget annat sätt, tro mig.

Läs  vår elevbloggares Marie Thérèse historia på revolutionsbloggen.